Anel in the middle

HBK spelade 1-2 mot Espanyol B under lagets träningsläger i Katalonien. Inte så mycket att säga om resultatet, och jag gissar att det inte heller i lagledningens ögon är det intressanta här. I stället vill man se hur man klarar sig mot etablerat motstånd (Espanyol A slog Barcelona i helgen, och b-laget toppar sin serie). Och svaret är: ganska hyfsat, av vad man kan utläsa av rapporten på hbk.se. Ledsen att jag inte kan ge en ögonvittnesskildring...

HBK tog ledningen på en frispark genom Anselmo. Vore ju trevligt om han kunde kliva fram som en vass frisparksskytt i år. Med undantag för ett par blixtrande insatser (i samma match!) av Sella 2001 och några mestadels markstrykande fjösarmål på frispark av Tommy har vi saknat riktig frisparksskytt sedan Ante Smiths glansdagar. Nå. Anselmo fick också chansen att sätta en straff efter att Anel blivit fälld, men straffen var tydligen av tveksam kvalitet och målvakten kunde rädda. Kvitteringen kom på straff (tveksamt dömd enligt rapporten, men vi vet att vår långsamma backlinje är sårbar för kvicka motståndare och det känns inte otänkbart att detta är något som kan komma att bekymra oss under säsongen), varefter HBK lär ha tagit över spelet och haft en del bra chanser. Espanyol kunde emellertid komma tillbaka och peta in segermålet i slutminuterna.

Men som sagt - allt det där är inte det intressanta med den här matchen. Nej, det intressanta är det som står allra sist i matchrapporten på hbk.se. "Anel Raskaj ska ha mycket beröm i sin roll som släpande forward. Ah. Som ett glas kallt, friskt vatten efter en varm dag. Jag hade nämligen hunnit bli lite orolig. Anel har fått hoppa runt i laget under försäsongen - än defensiv innermittfältare, än ytter, än tillbaka i den centrala offensiva mittfältsrollen. Men visst är det väl där han borde fått spela hela tiden? Det är inte utan att man börjar tänka på Dusan Djuric. Inga andra jämförelser spelarna emellan mer än att de båda trivs centralt med mycket boll - och har fått spela på så gott som alla offensiva positioner.

Anel känns så här långt som den större talangen av de båda. Men vi ska inte glömma att förväntingarna på Dulle var enorma, och under 2004 och delvis under 2003 visade han inget som fick oss att sänka våra förväntningar. Dusan är idag en kompetent spelare, som håller en ordinarie plats i ett topplag i Schweiz och gör en del mål, kryddat med delikatesser som missilen på San Siro (finns här, i slutet av sammanfattningen, med usel bild). Frågan är om han hade varit bättre, eller om han åtminstone hade nått den nivån tidigare, om han hade sluppit spela på kanten en stor del av 2005 och 2006. Det här är frågor jag helst inte vill behöva ställa mig själv - och jag hoppas att jag aldrig behöver ställa dem om Anel.

2009, ett bra år?

Seger mot Nordsjälland, trots att åtta spelare som alla kan göra anspråk på en plats i startelvan 2009 saknades p.g.a. landslagsuppdrag, skador och sjukdom. Det är starkt. FCN slog Kalmar FF i La Manga (2-1) så sent som för ett par veckor sen, och är tre veckor ifrån start på vårsäsongen i SAS-ligan (vilken som bekant spelas höst-vår). HBK spelade sin tredje träningsmatch för året och har säsongsstart om två månader. Danskarna bör ligga betydligt längre fram i sina säsongsförberedelser, men det hjälpte inte mot de ystra blåsvarta. Att fokusera på spel elva mot elva på träningarna kanske inte är så dumt. Nu väntar vi bara på att man ska dra igång med "Guldskon" igen, så att Gus får möjlighet att finjustera bössan som härom året.

Det ser, så här långt, rätt bra ut inför 2009.

På mittfältet är konkurrensen om platserna hård. Tim Sparv togs nyligen ut till Finlands landslag - först en c-betonad vinterturneringstrupp, sen till den riktiga. Ante togs ut till Sveriges vinterlandslag och gjorde en helgjuten insats mot Mexico. Och Sebastian Johansson, den hårdföre, rutinerade, pålitlige. Bara två av dem spelar samtidigt.

Framför dem är det ännu tuffare. Anel Raskaj och Michael Görlitz känns helt givna. Båda är offensiva innermittfältare, men har fler strängar än så på sin respektive luta. När Michi i fjol gjorde succé var det som påhittig högerytter. Anel lät börja tala om sig framför allt när han spelades som släpande anfallare bakom Anselmo, men fick även prova på att spela vänsterytter. Under försäsongen har han provat på den defensiva centrala mittfältsrollen med framgång. Men visst är det centralt vi vill se honom spela. Kontinuiteten är viktig här - vi såg hur det hattades med Dusan Djuric, som än spelade centralt, än till höger, än till vänster och sen plötsligt i anfallet. Även en begåvad spelare kan kollras bort på det sättet.

En plats som känns någorlunda öppen är vänsterytterns. Gårdagens segerskytt Marcus Olsson gjorde det bra där i fjol, men var en smula ojämn. I år får han konkurrens från Joe Sise (som debuterade redan i höstas med den äran) och Emil Salomonsson, som har badat i beröm under upptakten på försäsongen.

En kille som Ajsel Kujovic, som för ett ögonblick sommaren 2006 fick oss att glömma det faktum att HBK missat att ta hit Ola Toivonen när denne lämnade Degerfors, har fått skapligt med speltid i vinter, och då framför allt i luckan bakom centern. Det förtroendet tackar han för med bland annat ett lysande mål mot Falkenberg, och en del finurliga framspelningar mot Nordsjälland igår. Anel känns som det givna alternativet på den positionen, men Ajsel skulle kunna utgöra ett gott alternativ. Det vore förbannat skönt att bli positivt överraskad av honom i år.

Och i försvaret ersatte Markus Gustafsson backklippan Zvirgzdauskas på ett föredömligt sätt. Gustafsson, som kom redan förra vintern men fortfarande inte har debuterat i Allsvenskan, kan i vinter ha tagit det kliv som gör honom till en realistisk backup till det klassiska mittlåset Zvirre-Tommy Jönsson.

Det ligger något i luften kring Örjans vall. Lite högre ställda förväntningar. En positiv feel som vi inte är bortskämda med efter några år av minst sagt blandad kvalitet på insatserna. Är det vårt år i år? I så fall kommer framgångarna att mötas av lika delar lättnad och eufori.